”Va, kom jag tvåa?”
För 12 år sedan sprang jag 60 meter på veteran SM och jag var så förvånad. Och som ni ser på bilden, väldigt glad.
Bara 1 år tidigare var jag storrökare och orkade knappt jogga 60 meter efter att inte tränat på 17 år. Men tränare Susanne, min Hanna och alla fina i ungdomsgruppen jag var med i, hade gjort att jag fortsatte vecka ut och vecka in med att träna.
Fast att det inte alltid var så kul.
Fast att jag var trött.
Fast att jag kände mig kass.
Fast att det var så in i bombens jobbigt.
En träning i taget. Blev sakta lite bättre, och bättre och lättare, och mer kul, som sen blev ett SM silver. Men inte bara det. Detta var första steget till att veta att – ”Det går alltid att LADDA OM”, ta nya tag, lyfta sig ett snäpp och, allt är möjligt. Ja, sen har det bara fortsatt.
Jag har vågat, och vågar. Sagt ja, chansar och lärt mig massor, kämpat och klarat saker, jag har hela tiden fortsatt och även nu när jag sitter här i Henningbilen och inte har så många mål mer än att leva fritt och se vad som händer, så har jag tillit.
För att jag vet, allt är möjligt och jag får klara det jag behöver för att komma framåt. Och jag, du, vi alla klarar SÅ mycket mer än vad vi tror.
Så ut! Följ drömmar, våga säga ja, våga även säga nej när det behövs. Sätt mål, sätt inte mål men… lev. Ta över ratten och styr själv, det behöver inte vara på ett och samma sätt, du får ändra, byta riktning och köra åt ett håll som ingen annan förstår mer än dig själv.
Liten klyscha men kunde och kan jag, så KAN du…
Heja dig, jag tror på dig ❤️
——————
🚀 För dig som vill lyfta dig, stärka ditt självledarskap regelbundet, kika in HÄR
PS. SM medalj i all ära men den medalj jag har som är mest värdefull är den jag fick från tränare Susanne. Hemmagjord med en bild på oss två och på andra sidan en 1:a. För jag tävlar mot mig själv och där vinner jag alltid.
