Så du menar att du hade klarat att springa ett riktigt lopp på en stor tävling?
Min dotter Hanna som sa orden när vi efter hennes träning var på väg hem. Jag ”kanske” hade nämnt att det kunde inte vara så svårt att springa, det var väl bara att sätta en fot framför den andra?
Det blev ett vad. Skulle Hanna ta medalj DN galan Youth under sommaren, DÅ skulle jag springa ett lopp.
Det blev att jag skulle springa ett lopp.
Jag började i Hannas ungdomsgrupp. De var mellan 13 och 19 år gamla, hade tränat friidrott i flera år och hade fd svenska höjdhoppsmästaren Susanne Lorentzon Borg som tränare. Själv var jag 33 år, hade inte tränat på 17 år, var storrökare och ganska lat.
Susanne gjorde INGEN skillnad på mig och ungdomarna och det var riktigt jobbigt! Det var inte heller kul, kanske jag bara skulle sluta för vem skulle klandra mig, jag tror de flesta förstått och så hade allt bara fortsatt.
Men där jag befann mig i livet var jag både lite rastlös och rotlös, sökte efter min väg i livet och det här var en helt ny sak där jag fick testa nytt, det var lite läskigt och jag hade inte någon som helst kontroll, jag såg någon tjusning i att vara nybörjare och lite kass.
Det var ett tufft år. Både fysiskt men mest vad som hände inom mig men jag fortsatte, en träning i taget. Och samtidigt började jag gilla att hänga med härliga ungdomar som vågade så mycket mer än mig, för att inte tala om att vara så närvarande med sin dotter, inte bara köra henne till träningarna utan även träna, tillsammans, ha detta gemensamt.
Ca 1 år senare tog jag veteran SM silver i just 60 meter
