Måste börja med att nämna att efter alla skador och skit med min kropp (som ibland får mig att känna mig som en 90-åring men det är ju annan story) så har jag många gånger varit i valet och kvalet, ”Ska och kan jag träna?” och jag har ALDRIG tränat om jag varit/känt mig dålig, min hälsa är alltid prio 1 så med den faktan så hoppas jag slippa kommentarer ”Du kanske skulle låtit bli att träna idag” Tack och kärlek för att du låter bli <3
Jag fick lite feberhalsont efter Dubai och sov väl bort halva onsdagen och natten, innan jag vaknade bättre på torsdagen men fortsatte vila för jag visste att Långfredagen innehöll långpass med Team Rynkeby. Jag tvingade i mig bra med mat (fylla på energi dagen innan har jag hört och jag lyder). Jag funderade om jag skulle eller inte och på kvällen hade jag bestämt mig för att jag skulle cykla och på morgonen kändes det bra så iväg. 1 mil till samlingsplatsen, lugnt och fint för att verkligen känna, låta benen rulla och efter att jag fått hjälp av Paul med min hjälm (vaddå man känner sig som ett barn när någon rättar till ens hjälm) så cyklade vi iväg. Solen blåste men det lurade oss lite för det var inte så skönt eller vindstilla men det kändes bra och ja, jag har inte så mycket koll på något mer än cyklarna framför men plötsligt var vi i Hällevik sedan var vi vid Hanöbåten och där stannade vi. Skit under skorna och plötsligt kände jag mig även som en häst när serviceteamet grävde bort den skiten…
Iväg igen och sedan var vi nog på Rockfestivalen. Liten del av mig hoppades på mat… men bananer, coca cola och kaffe satt faktiskt också ganska bra och jag var pigg och glad. Sedan kom den där backen. Och nej, jag vet inte vilken men det spelar ingen roll… Den där backen som inte är så skön, speciellt inte som när det då blåser motvind och man har dåliga luftvägar, dessutom inte riktigt vet hur man ”ska ta” backarna och japp, jag gjorde fel. Ida… finaste Ida la handen på ryggen och såg till att jag kom upp, sen berättade hon att hon gjort samma fel som mig förra året och så berättade hon hur man ska göra. Jag lyssnade och sög åt mig, ”nästa backe tar jag” tänkte jag men andningen hade blivit ansträngd så nästa backe kändes också svår. Och nästa. Andningen fick ingen återhämtning och det gick liksom åt fel håll. Idas hand hjälpte, sedan tog hennes man Jakob över och sedan var det lunch. 7 mil var klart, min röst var helt borta men ja, ibland kan väl jag också vara tyst då…
Mat i magen intogs på Vånga bensinmack och medan andra fyllde på bensin så fyllde vi på med energi. Jag var laddad och hörde 3-4 mil till. ”Amen det är ju inget” tänkte jag (haha det är ju galet hur min inställning kring mil har ändrats, vaddå ”bara”) och jag förstod rundan. Jakob upptäckte att jag inte hade växlat med vänstra växlarna och jag fick erkänna att jag aldrig hade förstått det där med vänstra växlarna och inte hade använt dem… (tänkte att jag skulle göra det en dag japp, sen, någon gång) men visst blev det lättare efter det… 😉 Men så kom backe och ja, det gick snabbare utför med andningen, Jakobs hand på min rygg och jag kämpade på, vände kinden mot vinden lagom mycket för att ändå se framåt och vid Bäckaskog slott började de där konstiga ljuden jag hade bli mer intensiva. Det varken lät eller kändes bra, ”Lite till, det är ju inte långt kvar” hann jag tänka men runt hörnet vid Kjuge kull kände jag bara att ”Nu, är det bra, nu måste jag stanna” så då stannade jag. Jag var sååå nära hemma, bara 1,5 mil… och jag var så sur. Stanna så nära är som om en sprinter skulle stanna efter 95 meter på 100 meter, det gör man ju bara inte.
Det är jobbigt när huvudet vill mer än kroppen. Det är jobbigt när man får en tanke att man ”förhalar hela gruppen” (även om jag faktiskt inte ens la märke till de andra, kanske någon mer som hade det tufft. Det är jobbigt när man får ”ge upp”. Det är jobbigt att känna att man vill ju klara att cykla själv, inte klara det bara för att man har en hand på ryggen. Det är jobbigt när tankar kommer som ”Klarar inte ens detta, hur ska det då gå med Paris”. Det är jobbigt med glada hejarop när man kämpar i en backe… tycker jag och jag tror nog att det var några som nu vet att jag inte gillar det nej… 😉
Väl hemma försvann ”blåsljuden”, andningen kom ner (rösten är fortfarande borta) och ja, jag får nog börja använda min astmamedicin igen efter att varit från den 2 år. Kände mig ledsen och sur om vartannat. Jag grät. Ibland eller ofta tror jag nog att jag är Superwoman. Så van att klara mig själv, jag kör på, envis och fokuserad. Men ibland händer sådant här som får mig att inse att jag faktiskt är mänsklig. Det går inte alltid som man tänkte eller hoppas men det är ok.
Men bort med det nu och fokus på det jag mer upplevt idag för WOW, vilka människor och grupp! Att Fredrik bara får ihop oss… imponerad som tusan! Serviecteamat… när man stannar så stod de där och bara serverade det som fanns, var beredda på allt och jag gillar dem redan, de ger mig ju mat och energi! Gruppen i sig, härliga människor som skrattar och hejar, kollar hur det är och ja, bryr sig. Fint det där. Och så Ida och Jakob… idag vill jag ge guldmedaljer, diamanter och lite till för utan dem hade det inte ens gått så långt. Jag tänker på handen på ryggen, alla tips jag fick och lärde mig, de lät mig sura när jag behövde det… (jo, när jag kämpar och har det jobbigt så surar jag) så tack, tack TACK till er <3
Väl hemma som sagt var jag så sur, började gnälla och sedan grät jag en skvätt till innan jag hoppade in i en varm dusch. En lång en. Efter duschen hade Fredrik skrivit något med pannben och jag hann tänka ”Vad fan, skiter väl i pannben, ge mig nya luftvägar istället” (sorry Fredrik) men sedan skrattade jag, hur suuuuur kan man vara då… och sedan hade jag tydligen surat klart. Gudskelov är jag inte sur ofta och det vänder lika snabbt som det kommer!
Första passet med gruppen var grymt bra och kul, andra var fan ta mig skittråkigt och tufft så spännande att se hur det tredje passet med gänget kommer att bli…
Några av fotona är från vår Facebooksida, ni följer väl oss? Om inte så hittar du oss HÄR
