Tankar om mitt första cykelträningsläger

CYKLA TILL PARIS

Det har tagit några dagar att landa efter träningslägret med Team Rynkeby Kristianstad som vi hade i helgen i Isaberg. Det var så mycket intryck och jag ska se här om jag kan försöka beskriva det på ett bra sätt och jag tänker här då bara projektet cykling, vi har ju även välgörenhetsbiten.

Ett större gäng med samma mål, att cykla till Paris, det är det gemensamma för gruppen och bra grund att alla strävar mot samma. Men sedan lägger vi till en hel del olikheter. Ålder, cykelerfarenhet, våra tankar hur det ska gå till, olika känslor, hur vi tar saker, hur vi upplever stress, hur vi hanterar tankarna som ploppar upp, hur vi är mot varandra, hur vi tar feedback, hur vi tar en backe… säger jag som fortfarande tänker ”kötta” när jag ser en backe men tydligen ska det vara helt annat tänkt…

När vi i vanliga livet lär känna nya människor så är det oftast en startstrecka där man lär känna varandra men här är det lite som att vi hoppar över denna bit för direkt slängs vi in och ska göra något skitjobbigt så vissa sidor hos en får man se lite tidigare och även visar sina egna. Sjukt intressant och sjukt imponerad av Fredrik som ska försöka få ihop oss som grupp, få oss att köra säkert och inget lätt jobb för honom… men han gör det himla bra!

FREDAG – 13 mil var tanken och vi gled iväg in i skog, på småvägar, man hörde vissa som sa hur fint det var men alltså jag hade stenfokus rakt fram, att börja med en vurpa för att jag tittar på utsikten kändes inte som en början jag ville ha… Backarna var jobbiga. Jag fick flera händer på ryggen (inte samtidigt..), jag kämpade och körde på tills Patrick la handeln på ryggen och kände att jag inte hjälpte till att trampa: ”Du kanske ska vila lite”. Eftersom benen helt domnat av så instämde jag och körde åt sidan där servicebilen hämtade upp mig, då vek sig benen helt. Sur satte jag mig i bilen men masserade och fick igång dem så efter 1 mil när vi stannade så hoppade jag ut och sa: ”Jag kan cykla igen”. Liiiite surt att jag missade den där milen… men jag tänkte LADDA OM, snart är det en ny dag, DÅ ska jag köra hela passet!

LÖRDAG – Godmorgon mens… Alltså vad fan… Några mil, jobbigt med backar sedan stopp. Servicebil stannade, frågade vad jag hade ont men jag tog min verktygslåda med ”tillbehör” och sprang ut i skogen. Efter sådär 20 meter kände jag hur kallt det var om fötterna. Kärr. Ställde mig på en sten sedan…. ingen vacker syn, jissus. Mådde illa, ont i magen, tvingade mig att sova och ja, där försvann några timmar. Sedan – piggare. Johanna hade 2 ägg, vid nästa stopp tog jag keso och lite annat smått och gott, energi tänkte jag eftersom jag missat lunchen och nu kände att jag skulle kunnat cykla sista sträckan och det gjorde jag också. Samma känsla som i fredags, surt att inte cyklat hela rundan på 19 mil men det blev i alla fall 7 mil… men nu, LADDA OM, snart är det söndag och ännu en chans!

SÖNDAG – Fortfarande knasmage men sjukt laddad! Inte så mycket backar, gick lugnt och fint, kände mig stark och pigg, fyllde på med energi och det var en jobbig bit där precis innan lunch och jag förstod inte alls Anna som borde sett hur jag kämpade som sa: ”Tyngre växel nu Malin”. I min hjärna så borde hon säga lättare, varför tyngre när det redan var jobbigt liksom…? Jag fick förklaringen och jag fick lunch. Ca 1 mil kvar hörde jag… och jag var så glad för jag förstod att jag skulle klara hela denna dag, eller glad till Fredrik sa att jag skulle cykla med Paul och jag förstod att då var det säkert något jobbigt. Som backar. Och japp. Backar kom, jag fick en hand på ryggen och sen domnade låren av och man undrar ju lite om man ska flagga för det eller ignorera… jag sa något typ ”Åh, mina lår” varpå Paus svarade: ”Cykling känns” Oooook… så jag trampade på. Vi avslutade med backen upp till liften som var låååååång och testa i alla fall sas det och även om jag inte orkade så långt så testade jag. Sedan cyklade vi tillbaka och jag var så sjukt glad att jag klarat en hel dag!

Tror att jag skriver ett annat inlägg om tankar som ploppade upp som popcorn mer än vanligt i helgen, heeeelt galet massa negativa tankar men jag är glad att jag inte utvecklar dem mer eller spänner mig och tänker ”Åh, måste tänka positivt, måste tänka positivt” för det gör jag inte, jag låter helt enkelt de vara och lägger inte så stor vikt vid dem. Men som sagt, annat inlägg.

Svagheter – Japp, jag börjar alltid med det. Samma här, kanske borde bli ett inlägg om den biten och hur jag tänker men lite snabbt tänker jag svagheter – så att jag kan förbättra dem! Kondition, backar, måste lära mig stå lite när jag cyklar är mina svagheter och dessa måste förbättras nu eller helst igår.

Styrka – Pannbenet… Jag kämpar och är fokuserad på uppgiften men är även lyhörd, lyssnar på feedback och rättar till.

Andra saker:

  •  Jag är tyst när jag cyklar. För jag behöver verkligen koncentrera mig på att orka cyklingen och hade jag pratat mycket då så hade jag inte orkat cykla och det är ju ändå den biten som är viktigaste. Så lägger man sig bredvid mig så har man en ganska tyst cykelkompis
  • När jag kämpar och har det jobbigt, så vill jag inte ha någon ramsa ”Åh hej, trampa på” som sägs glatt utan konkreta tips, tystnad eller ”Cykla nu på Malin” är sådant som uppskattas mest
  • Däremot så kände jag efter varje pass att jag gärna vill ha en kram av någon och höra bra jobbat. Det har jag inte riktigt känt tidigare att jag behövt men jo, det kändes faktiskt himla bra så det får jag nog se till att få framöver :)
  • ”Det fixar du lätt” hör jag lite då och då från andra och stopp, detta är inte lätt för mig, jag får verkligen kämpa, denna trötthet har jag inte varit med om tidigare så fixar lätt gör jag inte men jag kommer se till att jag ska fixa det
  • ”Malin, är det bara du som har det jobbigt?” Jag är i ett team och jag hade inte fått för mig att berätta/dela med mig hur det går för andra så undrar man om någon annan, så får man fråga denna person, här kommer jag fortsätta bara skriva om mina tankar och funderingar

Dagen efter som i måndags, hade jag inte träningsvärk. Trött och som att jag gjort något men inte mer och man skulle kunna tolka det som att jag hade en superkropp… ELLER… som att jag inte tagit ut det där allra sista. Och det är här tröttheten kommer in, jag kan ta i mer. Så, i måndags stack jag ut och tog en runda runt sjön på 5 mil. I värsta blåsten så tiden var inte så bra men tekniken, shit vad häftigt att märka att man lärt sig massor bara i helgen! Sedan behöver jag kanske inte ropa ”HÅÅÅÅÅLA” när jag är ute och cyklar själv…

Så, först blev det ytterligare 28 mil på lägret som jag var lite sur över att det inte blev mer… men jag rättade till det lite med 5 extra mil. 3 mil idag onsdag och så redan antal trampande mil och jag är nu uppe i 85 mil på 5,5 vecka. Haha, får jag kalla mig cyklist nu eller… ;)

GLAD ÖVER:

  • Att jag (än så länge) har 17 vänner på Facebook som går in och skänker 1 kr mil jag cyklar, till vår teamkassa, där överskottet sen går till Barncancerfonden. Vill du bli vän nummer 18, 19 eller 20 så är det bara att hojta till :)
  • Och så är jag sjukt glad över min chef som låter mig ta sovmorgon när kroppen kräver det och att man även kan jobba från sängen när benen behöver vila lite, olalala vad skönt!

I morgon är en ny dag och – ”Cykling känns” 

Lämna ett svar