Första passet utomhus med Team Rynkeby Kristianstad idag.

”Provat och kan klicka i och ur skorna” fick vi information av Fredrik tidigare i veckan att man skulle klarat och ja, jag köpte ju mina skor först denna vecka… men sedan var jag ute på gatan. Provade, testade, provade lite till och kände mig allmänt trög, hur kunde det komma sig att alla kunde ”knäppa” men det gick inte alls för mig? 2 timmar innan jag skulle köra idag till träningen så gav jag upp och skickade iväg massa meddelande till ”cykelfolk” i hopp om att någon skulle svara och visst fick jag svar: ”Men lilla vän, var är dina klossar?”

Självdistans… har jag så erkänner att de där klossarna hade jag inte koll på, visste inte att de fanns eller vilken funktion de har men alltså, nu förstår jag varför det inte gått att klicka i och ur…

Jag är lite van att sådant här händer mig och ja, det är pinsamt kanske och man skrattar när man hör det men det är just det det är, något att skratta åt, om man bjuder på det och det gör jag. ”Hade jag ALDRIG berättat” var det en som sa när jag en gång i tiden avslöjade något roligt jag trott och sjungit i sådär 20 år men alltså, om någon kan skratta och bli glad av något som sagts eller hänt, det är ju bara kul att bjuda på den. Och numera har jag slutat sjunga ”Vi ska dansa in i ån”…

Jag kände mig som sagt inte alls så säker med skorna när jag kom dit.. så Fredrik sa ”löparskorna på till en början” och ja, Fredrik är ju min cykelGud nu som jag har tänkt att lyssna och lära av så mycket det bara går (han är grym, klart och tydligt och rakt på, gillas) så jag cyklade iväg med mina löparskor på vilket har funkat de 8 pass jag hittills har cyklat men på plats vid backen så vågade jag prova med en sko. Gick och kändes bra så omgång 2 hade jag båda på och ja, jisses! Tänk att jag varit så rädd för detta… (kan ju även berott på att jag inte fick på dem utan klossar…) men ja, det var bara att prova. Våga prova.

Sedan skulle vi iväg. Och alltså ett stort gäng, cykla i grupp, nybörjare med riktigt duktiga cyklade och ja, känna av varandra, känna på farten och så tog vi oss runt, ca 3 mil tror jag det blev.

Vi stannade ibland och mycket information och regler men jag bara log. Inte bara jag förstod jag när Lindah utbrast: ”Härligt att se alla le” och det var just det som vi gjorde. Log. Personligen kände jag skön runda, hamnade bredvid Roger som jag inte pratat med så mycket och fick bra samtal där. Eller ja stackaren, han är ju sjukvårdare så vi gick igenom mitt register med krämpor. Kände/känner mig riktigt gammal när jag gör det… men läget är som det är, jag anpassar mig lite, är aldrig dum utan backar när jag får känningar och tränar smart. Det gör ju att jag idag faktiskt kan träna, dessutom känna mig stark och någorlunda frisk, tänk om jag varit dum och bara kört på för mycket, då hade jag varit skadad. Eller vad hade jag hänt om jag lyssnade på den där läkaren som sa 2008: ”Du kommer aldrig kunna att springa/träna med din rygg”, vilken tur att jag inte lyssnade och litade på honom… Så tränar man smart, anpassar och vågar lyssna på sin kropp, så blir träning mer kul. Och jag har kul och idag hade jag jätte kul! Alltså skitkul!

Men det är ju det, kul när man bjuder på något skratt, skratta tillsammans med andra, vågar utmana sig, när man känner att man får lite mer kontroll och lär sig och när vi kom fram så var jag inte bara glad att Roger hjälpte mig av med skorna (måste lära mig det också…) utan jag log så stort det bara går. Vilken grymt bra, kul och härlig början på ett häftigt äventyr! Sa jag att jag tyckte att det var skitkul…. #kankanskebliencyklistavmigändå

In och gilla, följ och heja på oss HÄR