Klart att denna dag ska firas! Det var dagen då allt började, dagen man kan se ”gamla och nya Malin”. Visst tänker jag ibland tillbaka på tiden innan. Jag vet hur jag tänkte, jag vet hur jag prioriterade och jag vet hur jag mådde. Som att jag gick och väntade på att något skulle hända, skaka om mitt liv, jag gick och…. väntade. Och åren kan gå fort, 17 väntande år gick väldigt fort.

Denna dag är också omöjlig att inte tänka på bästa tränare Susanne Lorentzon-Borg. Hon är fortfarande den person som jag har högst upp på piedestalen. Hon som lärt mig SÅ otroligt mycket om mycket men mest om mig själv. Det var så många AHA moment med henne detta år jag började träna med friidrottsungdomarna att det till och med blev en föreläsning. Och alla dessa fina friidrottsungdomar jag träffat och som jag nu får följa och där flera nu är bland de bästa i Sverige, så kul!

Denna dag är också omöjlig att inte tänka på min Hanna. Utan att förlorat mitt vad med henne, skulle jag inte ens ”tagit tag i mig” och alla dessa friidrottsår jag fick med henne, inte bara köra till träningar utan faktiskt också vara med. Tacksam.

Denna dag är också omöjligt att inte tänka på mitt pannben. Mod att bara köra på utan att veta hur det ska gå till, mod att utmana sig, vara sårbar och nybörjare, känna sig kass… Våga gå sin väg. Ibland behöver man påminna sig lite om vad man gjort, vilken kapacitet man har och känna tillit och se att det finns alla möjligheter att göra vilken resa man än vill göra på detta äventyr som även kallas livet.

Idag firar jag 11 år, grattis till mig och mitt definitivt mer hälsosammare jag!

Lite suddig bild på mig och Hanna. Tagen dagen jag sprang loppet jag springa efter det förlorade vadet. Mest nervösa dagen någonsin… men fick ändå blodad tand och några månader senare sprang jag hem veteran SM silver.