Känslan när man går all in i något, och så blir det inte alls som man tänkt, trott och hoppats.

Så där står man. Och eftersom man gått all in så finns det ingen plan B. Så, massa tankar och känslor snurrar på den platå man nu befinner sig på – ”Nu då, vad ska jag göra nu då?”

Jag tror att det är lätt hänt att många som får uppleva detta, letar febrilt efter en lösning DIREKT. Som att man måste komma därifrån, bort från jobbigt, komma framåt, lösa saker, lite panik och jag tror på något helt annat. Att man ska sitta kvar i båten, ta det lite lugnt, landa och så kommer det visa sig vad nästa steg är. Om det inte är praktiska saker som är nödvändiga.

När tror du att det är bäst att ta beslut, av desperation eller inspiration?

 

Jag hade 2 praktiska saker att lösa men annars satt jag kvar i båten som inte kändes som båt utan mer en berg- och dalbana. Känslor och tankar svepte förbi, jag kände mig så trött men såg att detta var sluttampen efter en jobbig vår. Och hade jag inte kraschat då, så gällde det bara nu att klara lite till, ta en dag i taget. Kroppen började protestera, sjukvården hade koll på mig och jag var nu nere på att ta några timmar åt gången. Fokus hälsa, ta hand om mig, vara i skogen, sova och vila mycket och så hade jag fokus på ljuset i tunneln, jag såg dagen det skulle vara över och då ville jag börja på mitt nya framåt så det var lika bra att få ut så mycket som möjligt nu innan. Bearbetning kan man också se det som, landa i förändringen och allt nytt som kommer med den.

 

Så kom dagen och jag landade i ett vackert litet paradis som passar mig perfekt där jag befinner mig just nu i livet! Jag fortsatte ta hand om mig, vila, vara i skogen och jag började känna energin komma smygande och så kände jag mig glad.

 

Mitt tredje steg som jag såg det, var att komma ner till Skåneland. Som jag lämnade helt när jag gick all in för några år sedan. Det var en stor omställning då men även dessa år, att lämna allt, vara själv och börja om på en helt ny plats. Nära och kära, nätverk och det sociala långt bort. Vara lite ensam och få börja om på många fronter som det faktiskt innebär att flytta långt bort. Speciellt i våras när jag inte mådde bra och de som fanns för mig då var 60 mil bort, det var jobbigt. Men så kom jag till Skåneland och tanken var nu, fortsätta vila mycket men också fylla på och träffa fina människor som jag gillar. Och DET har jag verkligen gjort! Tagit det lugnt, jobbat lite, vilat massor och så träffat och umgåtts med finingar. Jag har gapskrattat, pratat gamla minnen och lärdomar, om livet, vad som är viktigt, vad jag lärt mig, värderingar, drömmar, om min höst och jag har känt hur min nyfikenhet växt – Vad kommer nu för spännande att hända i mitt liv? 

 

Nej, allt blir inte alltid som man tänkt. Men, inställningen till när sådant sker, är ALLT. Hur tar du det, vad gör du av det, hur tar du hand om dig, bara fortsätter du, stannar du upp, VÅGAR du stanna upp och landa i det som hänt?

  • Jag löste 2 praktiska saker där direkt, boende och jobb. Boende som passar mig bäst just nu. Jobb, så att jag både säkrar upp ekonomiskt men mest socialt, jag behöver socialisera mig mer efter denna vår. Jag är så oerhört glad att detta jobb dessutom bara är några timmar mitt på dagen (passar mig bäst med företaget), att det är utomhus och att där finns fantastiska människor!
  • Jag har en bra plan med företaget, vet min prioritering och ska slutföra de utbildningar jag går inom sociala medier.
  • Jag ser också att jag kommer ha sjukt mycket tid. Mer träning, absolut. Fina vänner som hört av sig nu när det varit jobbigt, träffa dem. Fortsätta skriva. Jag är sjukt jobbsugen! Annars tänker jag mest landa och vara i nuet, helt enkelt bara se vad jag känner för.
  • Varannan vecka finns, men tyvärr inte var tredje vecka…  som bonusförälder har man inte så många rättigheter men jag hoppas ha fortsatt kontakt med fina tjejer. Men låter tiden och dem avgöra hur det blir och vilken utsträckning. Men de finns i mitt hjärta och är anledningen att jag stannar kvar i Stockholm

 

Nej, det blir inte alltid som man tänkt. Och nej, det heter inte att man nu får börja om från början, att man är tillbaka på ruta 1 utan man fortsätter. Detta var en del i livet, livet fortsätter och så gör även jag.